Stjärnstoft

Neil Gaiman, Stjärnstoft

Efter att ha läst den fantastiska boken Oceanen vid vägens slut så kände jag för att läsa mer av Gaiman. Men kanske var detta inte riktigt rätt val? Boken Stjärnstoft är en fin berättelse fylld med det underfundiga gaimanska språket. Jag gillar sagotemat och uppbyggnaden kring ramberättelsen men den kommer ju inte i närheten av Oceanen vid vägens slut. En orättvis bedömning av Stjärnstoft måhända men jag gillar ju den ändå. Historien är kort, kanske är det det som drar ner betyget, det blir lite för kort då det finns så många element  i denna berättelse att jobba kring och som hade kunnat byggas ut mer.

Historien börjar i byn Wall, en liten grå by som hukar längst upp på ett klipputsprång. Byn omges av en hög mur, därav byns namn Wall. På andra sidan muren finns en äng, en äng som gränsar till en skog. Denna gräns är dock inte en vanlig gränsdragning och byn Wall är inte så oansenlig som den först verkar. Gränsen går nämligen mellan vår värld och Älvariket.  Invånarna är byn Wall är gränsvakter och var sjunde år arrangerar de en marknad på den där stora ängen som aldrig aldrig någonsin används. I denna by finns Thristan Thorn, en ung man som är vansinnigt förälskad i Violet. Violet som knappt ens märker att Tristan finns vilket leder till att han avger ett löfte som innebär en svår resa och ett dumdristigt företag. När en stjärna faller över byn och landar öster om muren, bortom gränsen, lovar han att hämta hem den stjärna till Violet.  Historien utvecklas till en sagobetonad berättelse och vi får möta onda häxor, små vättar, feer och diverse andra sagofigurer. Jag finner faktiskt att Tristan är en omogen och elak karaktär i början men under historiens gång förändras han. Dock blir berättelsen något för kort för att skapa en trovärdig utveckling. Men det är ett klassiskt sagotema, en ung man ger sig ut på en resa och får på vägen lära sig ett och annat om livet och sig själv. Tristan Thorn är också en ung man som inte riktigt hör hemma i byn, där finns en hemlighet som gör att hans resa kommer bli en stor upptäckt även för honom själv.  En enhörning spelar t ex en stor roll i berättelsen och den fallna stjärnan är något helt annat än vad man förväntat sig.

På det stora hela är det en mysig berättelse med många fina element och spännande detaljer. Som jag nämnde i inledning så är en av de stora behållning Gaimans vackra målande språk som är en fröjd att läsa.  Tydligen har Gaiman hämtat inspiration ifrån Shakespears En Midsommarnattsdröm.